|
Arbetsgivare har skyldighet att förse arbetstagare med lämpliga kläder och utrustning för att de ska klara av sina arbetsuppgifter. Med en varselväst blir man mer synlig och därför mer skyddad, exempelvis mot fordonstrafik. Varselvästar har olika grad av synbarhet och därför är det viktigt att arbetsgivare gör en riskbedömning.
Kraven på hur en varselväst ska vara utformad finns beskrivna i så kallade Europanormer. Standard EN 471 är den vanligaste. I standarden finns tre klasser. Det som skiljer mellan de olika klasserna är i första hand arealen av reflekterande och fluorescerande material.
EN 471 klass 3
Har den högsta synbarheten och ger därför det bästa skyddet. Är speciellt aktuell i närheten av tät och snabb trafik. Vid arbete för Vägverket ska alltid varselväst i klass 3 bäras.
EN 471 klass 2
Ger god synbarhet och är oftast fullt tillräcklig inom flertalet yrkesområden. Till exempel på byggarbetsplatser, parkeringsplatser, flygplatser, i hamnar, lastfordon och vid järnvägen.
EN 471 klass 1
Ger lägst synbarhet, speciellt under dagtid och i dis och dimma. Kan vara aktuell vid mycket liten trafik samt vid utmärkning av olika funktioner eftersom varselvästen kan ha andra färginslag än fluorescerande.
När varselvästen har fler egenskaper än att göra användaren synlig, kan andra standarder vara aktuella. Exempelvis flamskydd, antistatisk och regnplagg.
Krav på skyddsutrustning för fritidsbruk, reflexvästar
För reflexvästar som inte ska användas i arbetslivet gäller en särskild standard.
EN 1150
Denna standard är avsedd för reflexväst för fritidsbruk och ger sämre synbarhet än EN 471 klass 2 och 3. I denna standard finns inga klasser.
|